Hejsan, förlåt för den dåliga uppdateringen men jag har verkligen inte orkat.

Jag ska börja skriva en ny serie på min fritid som kommer att läggas upp här när den är klar. Den kommer att heta Nyckeln till frihet. Och handlar om en Afrikansk filcka. Nu har ni något att längta efter. Här kommer en väldigt kort bit av Angie.

Hans ansiktsuttryck var inte vackert men hans ansikte var det. Jag förstod att han inte skulle säga något så jag lämnade ämnet. 
"Vad ska vi göra..." jag avbröt mig snabbt när jag plötsligt kom och tänka på Jenny. "Jenny..." viskade jag och jag hörde själv hur sprucken min röst var.
"Vem är Jenny?" frågade Landon.
"Hon är en nära vän. Hon skulle ha kommit och hämta mig..."
"Var det hon med brunt hår och gröna ögon?"
Jag kännde hur mitt hjärta började falla sönder. Inte bokstavligt talat förstås.
"Jhaaa..." mumlade jag förtvivlat. "Hur vet du det?" Han svarade inte på frågan utan gick vidare.
"De har hittat din kropp och tror att du är död." Han sa det som om det vore något normalt att säga. Som om det hände ofta.
"Vaddå hittat min kro-o-pp-p-p?" stammade jag. Jag förstod inte alls hur det kunde vara möjligt. Jag var ju inte död. Jag var ju här, här med honom.
"Jo, det är såhär..." men han blev avbruten. Plötsligt hörde vi hur en bil kom närmre.

Kram S

Hejsan. Förlåt att inlägget blev så sent men jag "jobbade" med min pappa. Här kommer del 11, njut.

Jag kunde knappt tro mina öron. Jag hade blivit en vampy. En efterlängtad vampyr.
"Vad har du för roll i det hela?" frågade jag lite nervöst.
"Jag heter Landon och jag slulle se till så att Jackson gjorde det han kom hit för att göra..."

"Och det var?"

"Jag berättade ju det. Har du inte ens lyssnat?" frågade han häpnat.

"Såklart jag har." röt jag nästan. "Jag menade bara att du har inte berättat något om nosonbaggen eller de där mäktiga eller något om dig." sa jag irriterat. "Eller ..."

"OKEJ!" avbröt han mig. "Jag ska berätta. Nosonbaggen är en mycket sällsynt skalbagge som man kan hitta i bergen i Chile och den har en väldigt speciell egenskap. Om man blir biten av en sådan så börjar man en förvandling till vampyr. Men det måste vara speciella personer som blir bitna, då är det större chans att de överlever förändringen. De flesta som blir bitna dör. Giftet förstör de svaga inifrån och ut." Jag rös. Han tittade misstänktsamt på mig, undrade hur mycket fakta som jag kunde tåla. "De mäktiga är en gammal "familj" som regerar över vampyrvärlden" Nu var jag tvugen att avbryta.

"Finns det många som är som oss?"

"Jag slår vad att det inte någon som är som oss" sa han med ett seriöst ansiktsuttryck. Han fortsatte när han såg min min. "Det finns inte så många vampyrer i världen. Eftersom alla inte är speciella så många dör." Jag vet inte varför men jag kände mig yr och svimmfärdig. 

"Hur mår du?" frågade han oroligt.

"Jag mår bra ..." sa jag men blev avbryten.

"HA! Ja, det ska man tro på. Du är helt grön i ansiktet."
"Det är säkert, jag mår bra, fortsätt nu." Krävde jag.

Han rynkade pannan och tvekade.

"De mäktiga är som sagt en väldigt gammal familj som styr vampyrvärlden. De är de som bestämmer lagar, straffar de som behövs straffas och ... hmmm ... lite andra saker." Jag såg i hans ansikte att det här ämnet var avslutat.

"Jaha ... vad händer nu då ?" Vissa saker önskar jag att jag inte har sagt och det här var en sådan sak. Jag såg en smärta i hans ansikte men det var vält gömt. "Vad kommer hända med mig?"

Kram S

Hejsan igen.

Fick klagomål på att texten innan var för lite så nu kommer mera   

Sista meningen på tidigare dek var : "Nej, borde jag veta det?" Nu var jag riktigt förvirrad.

"Du bör veta men..."

"Men vaddå?" frågade jag irriterat. Jag var trött på att behöva gissa vad han skulle säga.

"Du har genomgått förändringen, grattis" han lät inte alls glad för min skull.

"Vilken jävla förändring?!"

"Chilla... Du har blivit en vampyr. En snygg sådan."

"Vad fan snackar du om?!" Det känndes som om jag drömde. "Hur stort var trädet du gick in i?" frågade jag sarkastiskt.

"Haha, JÄTTE roligt." han såg inte alls road ut.

Jag studerade honom nogrant. Han verkade bekant.

"Kan du vara så snäll och förklara för mig vad som händer?" frågade jag med betoning på ordet snäll. "Från början."

"Okej. Från början. Du är en speciell varelse som De mäktiga vill ha så de skickade ut Jackson med en nosonbagge för att förändra dig. Du betyder inget för de så länge du var människa. Hur som hellst, Jackson förändrade dig åt De mäktiga."

Jag tittade upp och mötte hans blick. Han såg fundersam ut.

"Hörde du vad jag sa?" frågade han.

Nu skämdes jag, "Nej, du förlorade mig när du nämnde Jackson." ersände jag och rodnade. 

Han var tålmodig med mig och berättade igen det han nyss sa.   

Kram S

En väntad fortsättning kommer äntligen. Jag gick tidigare från skolan idag för jag mådde dåligt men när jag kom hem så mådde jag bra. Nej, jag skolkade inte.

Han var den vackraste jag någonsin sett. Han hade blont hår, blåa ögon. Han var lång och muskulös men inte biffig, han hade den där kändis-looken som alla tjejer ville att killarna skulle ha. Alla utom jag. Han såg helt seriös ut och jag kunde inte låta bli att undra varför. Han rynkade pannan när jag tittade på honom. 

"Jaha, det här var ju synd" sa han med en liten sprucken röst.

"Vad har hänt med mig?" frågade jag men var inte säker på om jag ville höra svaret.

"Vet du inte det?" han såg förvånad ut.

"Nej, borde jag veta det?" Nu var jag riktigt förvirrad.

Det är bara en liten del men det är allt jag har för tillfället =P

Kram S

Hejsan.

Förra veckan var jag hos mamma och där har jag så mycket att göra så då sitter jag inte framför datan vilket leder till att jag inte skriver på Angie men nu ska jag börja igen, lite varje dag. Kanske mindre när jag har läxor ;s

Ha det bra!

P.s rubriken är stavad så, ej slarvfel

Vill bara säga gott nytt år! För att fira får ni en liten del till av Angie. Hope you like it! :)

Nu var jag förvirrad. Vad snacka han om, vaddå förändring? Jag kände mig normal. Inget var annorlunda. Jag var jag, så enkelt var det med det och vad i helsike menade han med "uppdrag"? Jag hörde en dörr som stängdes. Med tanken på hur det lät så borde det vara en gammal port eller något åt det hållet. Ljudet av Jackson var nu helt borta så jag bestämde mig för att ta mig en titt i... Vad det nu var, en stuga ? En lägenhet ?  Jag hörde en bil som åkte därifrån och jag hoppades av hela mitt hjärta att HAN hade åkt. Det var förvånadsvärt att jag kunde ställa mig upp så fort utan att tappa balansen eller bli yr eller något. Det var ett väldigt litet rum jag befann mig i. Jag förstod inte riktigt hur det gick till men på mindre än en halv sekund hade jag tagit mig ur rummet utan att ens märka det.

          På 2 minuter hade jag utforskat den lilla stugan ute i inget. Stugan kan inte ha varit så stor, det fanns förstås två våningar och en källare. En sådan källare som man går in i utifrån underhuset liksom. Det fanns ett badrum som inte borde få kallas för badrum för att det fanns inget rinnande vatten, tapeterna var mögliga m.m. Det fanns två tomma rum som jag antog att, en gång i tiden, hade varit sovrum och sen så fanns det ett kök med ett bord en stol och gamla kökssaker så som spis ock kylskåp men jag tvivlar på att dom funkar.    

            Nu hörde jag ett ljud långt borta. Det lät som en bil som närmade sig. Jag gick tillbaka till vardagsrummet, där jag hade "vaknat" och satte mig i soffan och väntade. 

       Tillslut öppnades dörren. "HALLÅ?!" ropade jag men ingen svarade. Istället hörde jag ett svischande ljud och en gestalt stod i dörren men det var inte Jackson... Det var Justin Bieber! HAHAHAHA

P.s  "Det var Justin Bieber! HAHAHAHA" la jag bara till för att det skulle vara lite kul, det hör igentligen inte alls till. xD

Ha det bra! Kram S

Hejsan!

Jag hade inget bättre för mig så jag skrev en liten del på Angie. Det är inte mycket det medger jag men det är allt jag har för tillfälligt. Hoppas ni gillar det ;)

Kram S

Kapitel 2
 
Jag blev plötsligt medveten om allting, jag befann mig i ett tomt rum men jag var inte själv. Någon stod och tittade ut ur fönstret. Jag öppnade snabbt mina ögon för att bekräfta allt jag redan visste. HAN stog och tittade ut genom fönstret. Jag hade bara öppnat mina ögon i bråkdelen av en sekund, ändå kunde jag se så mycket. Det var mörkt och dött ute, jag låg på en gamal röd antagligen en tidigare modern soffa i ett smutsigt unket rum med en lampa tänd. Jag visste inte hur jag skulle reagera så jag låg stilla och låtsades sova eller vad det nu var jag gjorde innan.

  "Cause what you don't understand is I'd catch a grenade for you, throw my hand on a blade for you" Jackson fiskade upp en mobil ur bakfickan och svarade. Han mumlade något. Jag spetsade mina öron och lyssnade. "Kunde du inte ha sagt det LITE tidigare ?! Typ innan jag tog på mig uppdraget ?!" HAN var nu påväg ut ur rummet och jag kunde känna lukten av allt damm som yrade runt där han hade gått. "Jaha men nu är det försent, hon håller redan på att fullborda förändringen... Hon borde snart vakna." Jag kunde känna att han stirra på mig, innan jag hörde hans fotsteg blekna bort.

När alla var avsläppta och vi åkte genom stan frågade Jenny "Ska du natta hos mig ? Mamma och pappa är inte hemma på några dagar så..." Jag tänkte igenom det ett tag, jag skulle slippa att bli påkommen (att jag drukigt) "Visst, jag ska bara ringa Sarah." Jag började knappa in nummret men blev avbruten. "Ursäkta att jag frågar.. Men... Undrar du aldrig vilka dina riktiga föräldrar är och vad som hände med dom ?" Jag tryckte på grön lur, Sarah sov antagligen så hon skulle nog inte svara, fast det skulle inte förvåna mig om hon gjorde det, hon praktiskt taget levde med sin mobil. "Joo, visst gör jag det. Det går inte en dag utan att jag tänker på dem." Sarah svarade inte då jag skrev henne ett sms som hon antagligen skulle se så fort hon vaknade. "Oroa er inte, sover hos Jennan. Pöss" Vi var halvvägs genom stan när jag såg honom. Det var enkelt att känna igen honom även om jag såg honom bakifrån. Jackson. "Jag behöver lite luft kan du stanna" Jennan såg lite förvirrad ut. "Jag kan veva ner ruterna om du vill." Men det ville jag ju inte. "Nej, jag behöver röra mig lite, jag går härifrån hem till dig, är det okej ?" Jenny såg lite förrvirrad ut "Ehh jag antar det och du kommer sen ?"  "Jaa självklart." sa jag och hoppade ut ur bilen som nu var stannad. "Vi ses senare" Jag stod och tittade efter bilen som var påväg bort och gick senare efter Jackson som var en bit bort nu. Han var påväg ut ur stan så jag skulle inte ha så långt att gå till Jennan. Men vad i helvete håller jag på med ?! Jag är i stan mitt i natten och följer efter en kille jag inte känner. Jag måste ha något seriöst sjukt fel i huvudet men just nu brydde jag mig inte. Jackson svängde in till höger och jag också 20 meter bakom. 
    När jag kom runt hörnet var han borta. Jag gick efter, vägen delade sig och jag gick vänster. Efter ungefär 10 minuter hade jag gått ganska långt och kommit till en återvändsgränd. Jag tittade mig omkring men såg inte mycket. Plötsligt hörde jag något. Det var något som lät som vinden typ svisch fast mycket starkare. Jag tittade upp men såg inget. Jag skulle precis vända och gå tillbaka när jag kännde det.
Jag kände ett andetag i min nacke, jag skrek till och skulle börja springa när jag greps tag av ett par armar. "Och var tror du att du ska ta vägen ?" jag kännde igen hans lena otroliga röst, jag kännde när hanns tänder trängde igenom min hud och efter det en otrolig smärta... Sedan blev allt svart.